Öppet brev till Skånes fotbollsförbund
För drygt ett år sedan initierade jag idén till en ny typ av klubb i Helsingborg, Skåne. En klubb som skulle bedriva den typ av fotbollsutbildning som jag är fostrad i hos en av världens bästa fotbollsakademier i Barcelona, Spanien. Jag såg stora möjligheter för att göra ett gott jobb här i Sverige och dela med mig av allt jag kan till svenska barn och ungdomar. Dock har jag stött på organisatoriska motsättningar som inte bara häpnat utan till och med gjort mig förbannad. I Spanien talas det om Sverige med lovord. Landet i norr där allt fungerar med perfektion. De som myntat denna illusion i Spanien kände nog dessvärre inte till den svenska fotbollsvärlden som borde syfta till att hjälpa svensk barn och ungdomsfotboll, inte stjälpa.
Jag tänkte inleda detta brev med att beskriva mina upplevelser inom den svenska seriespelsvärlden och hur lätt det synes vara för klubbar att fuska med spelarförteckningar med ett ynka syfte, att vinna. Under året som gick deltog vi i Skåneserien med två ungdomslag och mötte motståndarlag som under vissa matcher spelade med ”rätt” lag, för att sedan byta ut majoriteten av spelarna till sina A-serielagspelare när de mötte oss m.fl. De sp kallade B-seriespelarna som äntrade planen var nämligen skrämmande lika de A-lagsspelare som presenterades på klubbarnas hemsidor. Vi är själva en liten klubb och vi är medvetna om att det är svårt att få ihop lag men att spelarna åtminstone spelar i sina respektive kategorier är väl inte vara för mycket begärt?
För att göra en jämförelse med Spanien där en serie spelas under ett år med såväl hemma och bortamatcher så ges varje spelare, från 8-9 års ålder, ett spelarkort med namn, personnummer, lag och foto. Innan varje match samlar matchens domare in korten och jämför dessa kort med den spelarförteckning som hen fått utskrivet från regions förbundet. 20 minuter innan match samlas alla spelare och domaren ropar i tur och ordning upp namnen på de spelare som finns med på spelarkorten. Den spelare som stämmer överens med namn träder fram och domaren stämmer av med fotot på kortet så att detta är rätt spelare och försäkrar på så vis inte bara lagets riktighet utan även förtroendet för förbundet och gör ungdomsfotbollen till en seriös sport. Dessutom finns en regel inom spansk fotboll att en spelare måste vila minst 24 timmar mellan två matcher vilket dels förhindrar förslitningsskador men motverkar också spelarfusk där spelare från olika kategorier plockas in i olika lag hit och dit. I Sverige finns stora brister inom detta område vilket gjort att vi i vår B-serie har mött motstånd från A-serien, och detta mer än en gång. Detta fusk leder till att konkurrensen och ungdomarnas utveckling hämmas eftersom man möter ett motstånd som inte håller den nivå som förbundet utlovat. Seriespelet liknar snarare cupspel där slumpen avgör vilket motstånd du får möta och att man spelar sig upp i kategorierna känns irrelevant när lag och spelare plockas upp och ner, hit och dit för att vinna vinna vinna är det enda som tydligen räknas. Ett sådan oprofessionella uppförande föder dessutom en kultur där oärlighet och respektlöshet blir accepterat. Det sägs att svensk föreningsverksamhet visar på goda relationer klubbar emellan och att en ömsesidig respekt finns för att göra upplevelsen för barn och ungdomar till den bästa. Emellertid synes detta mången gång inte vara mer än en illusion. Allt vad jag och mina kollegor, våra medlemmar och deras föräldrar begär är att vår lag får möta det motstånd de förtjänar, varken bättre eller sämre. Ett enkelt inplastat papperskort utfärdat av förbundet, där spelarnas foto placeras tillsammans med personnummer skulle kunna förhindra denna sorts fusk och ge en mer renodlad fotbollskultur där vi lär våra barn och ungdomar om sportslighet och ärlighet. Ungdomsfotbollen är en skola, såväl gällande spelet i sig som uppförande och handling runtomkring matcherna.
Vidare skulle jag även vilja beröra domaraspekten som även den organiseras kring ett mycket anmärkningsvärt system enligt mig. I Sverige så görs gällande att hemmalaget bistår med domare upp till 15 års ålderskategori. Jag har aldrig tidigare i mitt liv hört talas om något liknande. Jag är införstådd med att detta är en kostnadsfråga och förväntar mig inte att knattefotboll ska begäras hålla med professionella domare. Men från den dag man börjar spela fotboll ”på allvar” med fulltaligt lag och spelregler identiska med professionell fotboll bör väl bedömningen vara likväl professionell? I en serie med tävlingsfokus är det inte konstigt att samtliga deltagande lag vill vinna. Denna vinst tycks dock vara så viktig att den uppmanar till såväl spelar- som domarfusk. Återigen har jag och mina lag blivit utsatta för o-professionalism, denna gång av domarkaraktär. Vi har bjudits på uppvisningar från domare som haft liten om till och med obefintlig kunskap om fotbollsbedömning, domare som varit tränare eller släkting till motståndarlagets lagledare eller domare som uppenbart varit rädda för att göra sin föreningstränare eller föreningsföräldrar arga och på så vis gjort felbedömningar på grund av dessa psykiska påtryckningar. Jag kommer ihåg en match där domaren blåste för off-side varje gång vårt lag tog tillbaka bollen och gick på kontring, till och med innan vi hade hunnit passera mittlinjen. Slarviga och ignoranta bedömningar har även gett upphov till fult spel och åter igen är vi tillbaka till respekt- och undervisningsaspekten. Vad är det vi lär våra barn och ungdomar egentligen?
Om vi jämför den spanska, den tyska eller den engelska fotbollen, som jag i detta avseende anser fungerar mycket bättre än den svenska, så används från och med 6-års ålder en ”domarkommitté” för samtliga matcher i förbundets regi. Denna kommitté existerar i mer eller mindre varje stad och samordnas av det regionala fotbollsförbundet. Här utbildas stadens samtliga ungdomsdomare och inför varje veckas matcher så ansöker respektive klubb om domare för sina matcher hos förbundet och betalar samtidigt in domararvodet till förbundets konto. Därefter är det förbundet som skickar domare från kommittén till respektive match, oberoende lag och klubb och sedan är det förbundet som betalar domarna. På så vis minskar man risken med jäv samtidigt som man kvalitetssäkrar domarnas kompetens via kommitténs regelbundna utbildningar. En domare kan då döma mer eller mindre bra men vetskapen om att domaren är slumpmässigt utvald av förbundet minskar både påtryckningar från såväl hemma- som bortalag samt garanterar domarens arvode och trovärdighet. Ingen mannamån, lika för alla.
Jag har inte startat min akademi för att skriva brev och kasta negativ kritik på svensk fotbollsorganisation. Jag är här för att dela med mig av den fotboll som jag är uppvuxen med från en av världens främsta fotbollsnationer. Fotboll är en enormt stor sport som sprider glädje åt miljontals människor och inte minst barn och ungdomar. Sverige har potentialen att bli den fotbollsnation som man önskar men för att nå dit måste även barn och ungdomsfotbollen ges möjligheten att växa professionellt där man fostrar duktiga spelare in i en god fotbollskultur där fusk och oärlighet minimeras. Vi går mot en ny seriesäsong och jag hoppas att såväl skånska- som svenska fotbollsförbundet tar denna kritik till sig och arbetar mot en förbättring. Inte för att en spansksvensk fotbollstränare pekar på brister och hävdar att Spanien är bättre, utan för att gynna och föregå med gott exempel gentemot de aktörer som är de viktigaste i denna fråga, de barn- och ungdomar som är den svenska fotbollens framtid.
Hälsningar
Bilal Javier Karroum Gomez
Sportchef för Spanska Akademin Fotbollsförening
Översättning
Linn Andersson
Kommunikatör Spanska Akademin Fotbollsförening
